….fortsättning Yinyoga

| Mia | blog

….fortsättning Yinyoga

Ni är många som har hört av er och gett fin feedback på mitt inlägg om hur klassisk yinyoga faktiskt inte alltid funkar. Hur det ibland känns som om man gjort mer skada än nytta. Hur sinnet inte alltid blir sådär lugnt och stilla som man kanske ville. Jag säger inte att det är så för alla eller alla gånger. Men att det finns en sorts förhärligande generell uppfattning om yin, som för många inte stämmer.

Tänkte ta det lite mer tekniskt så att vi alla förstår vad som faktiskt händer när man låter kroppen stanna stilla i en stretch – om än så mild. Jag tänkte också ge er världens grej! Pandikulation – här snackar vi expansion, information, kärlek, kraft, logik, energi, flöde mm…

Så vad händer nu då när vi sitter ner i en framåtböjning (paschimottanasana) i yin? Jo, vi lärare börjar ju med att säga till er våra elever att gärna sitta på en filt eller kudde så ni kommer upp lite, sen ber vi er sträcka ut benen framför er. Har du en riktigt bra lärare så får du ett bolster eller dylikt att stötta pannan mot. Annars så får det hänga fritt. Du kommer förmodligen efter det få en instruktion om att sträcka upp din överkropp och sedan lugnt och försiktigt fälla dig framåt. Kanske får du höra att du ska komma till ca 70% av vad du klarar. För att senare när det släpper komma djupare utan att pressa dig.

Det som sker nu är att receptorer i våra vävnader kommer att börja snacka med nervsystemet. De kommer att flagga för fara då något börjar (om än så försiktigt) att dras från något annat. Tänk dig själv när någon drar dig i armen, du kommer instinktivt att dra tillbaka den just för att inte ”bli av med den”. Nu kanske ni tycker att det var en ovanligt dum jämförelse, då yin inte är snabb med häftiga rörelser. MEN kroppen kommer lik förbenat att tro att det är något farligt som händer då något dras från något annat.

Det är faktiskt så vårt överlevnadssytem är designat. Det kan inte känna skillnad på om vi blir stressade av ett mail eller en tiger. Så när något börjar att dras från något annat så reagerar kroppen och det är sunt och friskt. Receptorerna i den vävnad som blir utdragen meddelar detta och signalen går till ryggraden och sedan tillbaka till muskeln. När den väl kommer tillbaka till muskeln så har den en signal med sig att låsa sig. Det är nu som stretchreflexen har aktiverats. Det är en ryggradsreflex som går som i en loop. Från muskel till ryggrad och tillbaka. Detta är en synnerligen elegant och finurlig funktion som är där för att rädda våra liv.

Så när vi nu sitter i vår framåtböj har den här reflexen hoppat in och det gör den efter några sekunder (olika beroende på konstitution). Den låser muskeln så den inte kan förlängas mer, vilket är tur för annars vet vi inte hur det skulle gå…vi kanske skulle bli jättelånga. Så det här är alltså en kommunikation endast mellan vävnader och ryggrad och när vi suttit i vår framåtböj ett tag så händer det något. Efter ett par minuter så känner vi ett ahhhhhhh, nu släpper det! Det är då läraren brukar säga att man kan komma djupare ner eller in i vävnaderna. Det enda man egentligen gör är att sitta i en stretch utan något fungerande skydd.

Men vad är det egentligen som släpper? Jo, när vi fortsätter att sitta stilla och håller vår stretch så blir det dels för tröttsamt för reflexen samt dels en för stor belastning på omkringliggande vävnad. Så nästa steg är alltså att släppa på reflexen för att inte skada leder och ligament. Det är då vi upplever den där sköna känslan av att kunna komma djupare in i vår framåtböj. Är du nu överrörlig eller rörlig så släpper reflexen snabbare på grund av att det före och efter muskeln blir påverkat. Är du mer stabil så tar allt detta lite längre tid. Men det är fortfarande en överlevnadsmekanism från vår kropp att agera på detta sätt.

 

Så nu sitter du alltså i en framåtböj med en reflex som är där för din säkerhet, ur spel. ”Men det känns ju så gott och det är enda gången jag kan nudda tårna när jag gör yin!” Ja, undrar varför? Vad händer sen tror du när du lämnar klassen? Är du riktigt crazy så hänger du med på klassen som är efter – en flödande hathaklass. För du når ju tårna nu. Eller så går du ut och springer eller något annat som känns gott när kroppen är såhär mjuk. Med en reflex som är ur spel, utan funktion och inte där för att kunna ”rädda” dig. Ja vad tror du händer?

Det som händer är att vi tills reflexen kryper tillbaka igen (efter ett par timmar) är näst intill utan skydd. Det är ingen där i våra vävnader som håller koll åt oss. Det är liksom lite fritt spelrum, lite som en föräldrafri fest – det kan hända vad som helst (nästan i alla fall). Till skillnad från festen utan föräldrarna (blir nog ingen igen) så kommer du förmodligen att behöva göra yin nästa dag igen. Det tror jag att du känt om du praktiserat yin ett tag. Det är här dopaminet kommer in. Det blir som ett beroende av belöningshormonet och även av endorfinet. Och faktiskt så är du stel som ett kassaskåp igen inför nästa klass då ingen förändring i stort har skett.

Så när vi upprepar detta mönster, eller jag kan skriva – jag. När jag upprepade detta mönster år ut och år in så fick faktiskt min kropp till slut nog. Den fina lilla ryggradsreflexen tog signalen hela vägen upp till hjärnan som på vid den här tiden var riktigt trött på mig och mitt evinnerliga ”lekande” med mina vävnader, muskler och alla receptorer som ligger i dem. Så nu efter år av missbruk så gick hjärnan in och låste många av mina muskler permanent. Även det en överlevnadsstrategi. Detta på grund av all den energi det tog att hela tiden koppla på och släppa av reflexen.

Det var nu som inget funkade längre. Yin funkade inte på grund av att stretchreflexen var satt ur spel. Allt var låst 24/7 och kroppen kändes som en gipsfigur. Det enda som jag gjorde var att slita på leder och ligament när jag gjorde yin. Det i sin tur drev igång nervsystemet och jag frigjorde en mängd stresshormoner som la sig var? I BINDVÄVEN! Japp låsta muskler och en sur bindväv. Ibland kändes kroppen som en gipsfigur de luxe där man även hade hällt i syra. Är det nu någon som känner igen sig eller vet någon som har det såhär så kommer snart en liten hjälp.

När vi tillåter oss att röra oss i yin så händer inget av det jag skrivit ovan. Det händer inte. Jag önskar så att jag vetat vad jag vet idag. Men då hade aldrig den här texten blivit skriven och SensingYin och SensingYoga hade aldrig funnits. När vi är tillåtande mot oss själva och lyssnar inåt (pratyahara), när vi inte går på våra externa (yttre) sinnen och endast lyssnar på en extern lärare då händer det något. Det är som att klappa om sig själv, som att vagga och vyssja ett barn som är oroligt. Vi lugnar vårt nervsystem!

Nu tänker ni kanske att det är precis så jag känner jag när jag gjort yin – precis så känner jag mig. Lugn och harmonisk. Mjuk och fin. Men vad är det egentligen som hänt. Jo du har gasat och bromsat samtidigt. Du har aktiverat kamp & flykt och kroppen har sedan uppfattat situationen som ej farlig och börjar nu släppa på en hiskelig massa andra hormoner. Dopamin (belöning, motivation), endorfin (smärtstillande) mm och här kommer den där gosiga känslan in i kroppen.

Vad som inte frisläpps i samma grad och som vi borde ha som en grund i vår cocktail är OXYTOCIN. Eftersom det varit lite struligt med alla signaler fram och tillbaka mellan vävnader, ryggrad och hjärna och de olika hormonerna så kommer inte oxytocin riktigt fram. Det är det hormonet som lägger grunden för vårt välmående och som faktiskt spöar skiten ur kortisolet.

Hur ska vi nu ta oss ur detta trassel tänker du kanske? Eller så har du redan slutat läsa för att du tycker att jag snackar goja… Hur tog jag mig ur? Det var inget självklart och inget jag förrän efteråt förstod vad jag gjort. Det var i alla fall ingen annan än jag själv som tagit mig till avgrundens brant. Det visste jag. Så jobbet tillbaka låg ju på mig själv det också. Och det förstod jag också på något sätt, men hur sjutton skulle jag ta mig dit. Jag trodde jag hade alla redskap och jag använde de. Och kroppen blev bara mer och mer låst och gjorde bara mer och mer ont, brann, sved och var ledsen.

Så vad behövde min kropp? Jo den behövde ny information. Hur ger man det och hur vet man att det är ny information den behöver. Det är aldrig någon som sagt och jag har träffat många! Aldrig någonsin har någon ens nämnt att det endast är information som kroppen behöver och vill ha. Nä det skulle processas, pressas, stretchas, knäckas, masseras, tryckas, sättas nålar, böjas och bändas. Inte så mycket information där inte. Mer som att piska på en trött häst att springa lite fortare. Det funkar ett tag men inte i längden.

Så hur kom den nya informationen till mina vävnader och mitt nervsystem? Jo, jag har nämnt det och det stavas PANDIKULATION. Helt enkelt en kroppsgäsp som är en expansion full med information till hjärnan! Ja du läste rätt till hjärnan. Det är nu det börjar snackas på allvar i kroppen. En stretch är en kommunikation med ryggraden, men en pandikulation är en information till hjärnan och YES nu började det hända saker. Det var ju hjärnan som gått in och låst mina muskler mer permanent då jag inte var så snäll go och gla mot mig själv. Då borde det ju vara hjärnan man ska snacka med, eftersom det verkar som om det är han som är chefen här.

Så en stretch är endast en kommunikation med ryggraden – en ryggradsreflex och en pandikulation är en kommunikation med hjärnan. Du kan aldrig förändra något genom att endast prata med ryggraden. Men när du börjar kommunicera med hjärnan så kan det hända grejer. Så jag hade som det heter en sensorisk minnesförlust i mina mjuka vävnader. Det hade liksom låst sig och gick inte att med några fjäskmetoder att släppa på den – det var kört, trodde jag!

Idag använder jag pandikulation regelbundet varje dag, många gånger varje dag. Djur pandikulerar ca 40 gånger per dag (2 ggr i timman) och vi människor kanske 5-15 ggr per dag. Vi har glömt hur man gör kan man säga. Eller så har vi det så bekvämt så vi inte tänker på att göra det. Så kolla på en katt eller en hund nästa gång du träffar en. De pandikulerar alltid när de t.ex varit i R.E.M sömn. Då är vävnaderna som slappast och behöver få in ny info igen. Därför kan du se ett djur kroppsgäspa i sömnen. Eller om du själv skulle sova en natt på golvet så kommer din kropp att flera gånger vilja rätta till vävnaderna och du kommer att kroppsgäspa av dig själv när du sover.

Om du nu är en stabil person med leder och ligament i ordning så kommer det aldrig att gå så illa som det gick för mig. Men det kommer ändå alltid att påverka systemen för kamp & flykt i kroppen när du gör en stretch i en klassisk yinklass. När du i stället gör en pandikulaton så kommer det dels att frigöras oxytocin. Och det kommer att ges en massa ny info till hjärnan som är supernödvändigt. Det sägs att pandkulation är lika viktigt om inte viktigare för oss människor som kost & motion. Hoppla! Kroppen eftersträvar ju alltid att hålla homeostas (balans) och hur ska den kunna göra det om den inte får någon info?

Vill du prova? Nästa gång du ska gäspa så sträck igenom hela kroppen. Vill du inte vänta på att en gäsp ska komma så gör samma sak. Ta ett djupt andetag in. Sträck upp armarna över huvudet. Håll andan lite i en expansion. Rör dig lite från sida till sida. Expandera lite till när du fortfarande håller andan. Och andas sedan ut i en härlig suck! Hur kändes det? Gott va? Det är detta som jag undervisar i alla mina klasser. Hatha, Restorative (även där kan det behövas), Yin och min egen favvo SensingYoga. Men att ha fått in det i Yin är det häftigaste tycker jag. Jag har mig vetandes inte haft någon än som inte gillat att få röra sig lite under en klass. Ibland är rörelserna så subtila så man nästa inte märker av de, ibland så är de större – huvudsaken är att kroppen får röra sig OM den vill!

Så om ni läste mitt förra inlägg om yin så hoppas jag att ni har en annan lite annorlunda syn på vad som faktiskt sker i våra kroppar när vi utför yin statiskt och stilla. Inget är ju någonsin stilla i universum. Allt rör sig ju alltid. Och att inte lyssna inåt på vad kroppen faktiskt behöver kan bli väldigt stressigt för vårt nervsystem. Rör er, gunga, rocka, lirka, spirala, skaka och lägg till en kroppsgäsp här och där. Spirala tänker du nu, hur spiralar man i yin?

Lägg dig i en sorts duva (eller svanen på yinspråk) utan linjeringar (för de har vi kastat ut) och kom ner på dina underarmar. Gunga från sida till sida en liten stund. Klart! Där får du in spiralrörelsen som fattar tag i en större bit vävnad. Tänk som ett spindelnät. Rör man på ett ställe så sprider sig effekten. Samma sak i duvan som vi gör den. Det behövs inga minuter i en duva längre – hemskt ledsen, men det räcker med en halvminut för att få tre gånger (minst) så stor effekt som 8 minuter i en duva.

Tro nu för sjutton inte på något jag skriver, inget. Ta reda på det själva genom att prova!

Nyfiken på att få veta mer? Jag erbjuder nu utbildningar både på plats i Kungsbacka och ONLINE. Alla våra utbildningar går live. Läs mer på www.connectiveinstitute.se

Man kan också skriva till mig, ringa eller boka in ett zoomsamtal om man har fler frågor om våra utbildningar. Skriv till i så fall till This email address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it.

Nästa gång ska jag skriva om SensingYoga – min räddning och anledningen till att jag sitter här och skriver och kan fortsätta sprida yoga!

Copyright 2020 Yoga By Mia | website by joomlaproffs